TO TELL YOU

UPPRÖRD PRECIS SOM EN VANLIG DAG PÅ JOBBET

precis när vi skulle stänga igen på jobbet (jag hade
städat allting) så kommer det in en jättetjock gubbe
och en italiensk kvinna. Det första de gör är att tjaffsa
om att de inte vill sitta på bordet de blivit placerade på,
utan vill sitta på ett bord för 8 personer istället.
Då sa jag nej, då sa han att jag var fånig och det var det
dummaste han någonsin hört. Då kastade jag menyerna
på det stora bordet och sa i ren frustration "men ta det
här bordet då!!!"sen gick jag. Jag vägrar stå och tjaffsa om
ett jävla bord!
När de väll fått sin mat så utbrister tjockisen
på den bredaste Roland-dialekten du kan tänka dig
(a la torsk på tallin..) "hon kan inte det här, hon är allergisk
mot rödlök, hon kan dö!" då tänkte jag innerst inne att om
ni två inte håller truten snart så kommer ni att dö i vilket fall.
(jag såg mig själv som karatekid och svingade
brickan som en frisbee rakt i huvudet på dem) hårt, jag vet.
Iallafall sen skulle vi stänga på riktigt så jag gav dem notan
och fick till svar "du, jag betelar när jag säger till om notan"
då blev jag ungefär lika upprörd som jag blir varje dag när
jag har jobbat på det där stället. servitris-yrket kanske inte
är något för mig ändå. jag kan liksom inte hålla masken längre.
mitt tålamod för all denna spydighet börjar ta slut.